Fri konkurrens

Fri konkurrens är ett begrepp som i nutid kommit att ibland få en ny innebörd. Ursprungligen var den tanken att prisregleringar genom statliga ingrepp på marknaden skulle undvikas. Nu kan man stöta på (främst nya företag) sådana som anser att friheten gäller att ta hur höga priser som helst. Dessa företag visat sig ganska onödiga då de tvingats lägga av, ofta genom konkursförfarande. Detta beror givetvis inte på statsmakternas avreglering av prissättning utan mera på kundernas fria val. Jag talade för en tid sedan med en nystartad företagare som kom från en kultur med omfattande statliga ingrepp i prissättningen av varor. Denne företagare påstod att det var mycket bra att vara företagare i Sverige då man har rätten att ”ta ut hur höga priser som helst”. Som vi vet står ju begreppet för att priserna skall vara så låga som möjligt och det fungerar som oftast. Men inte alltid. Så är det bland annat i banksektorn. Många anser att det finns för få banker. Så är det nog inte. Bankerna är på grund av sin maktposition gentemot låntagarna. Ett sådant generellt exempel på konkurrensbegränsning är den s.k. styrräntan som bestäms av Riksbanken. Detta leder till att alla banker skruvar upp sinaräntenivåer oberoende av marknadssituationen. Dessutom har bankkunderna oberoende av styrräntan ett dåligt utgångsläge som kan betecknas som utpressning där bankerna framställer sig själva som förhållandevis normala i sin lönsamhet. Nog finns det andra företag som gör så också, men som är av ringa allmänt intresse. Det finns förslag från politiskt håll om att beskatta företagens övervinster. Sådana tilltag får väl närmast ses som populism och utan reellt värde för bankkunden. Bankerna har mycket tydlig visat sitt förakt i denna fråga genom att deras utgångspunkt är att de måste behålla sina vinster oberoende av om de beskatta eller inte. Detta leder till ytterligare räntehöjningar. Och så är det. Utifrån dessa fakta bör man inse att det är helt andra metoder som behövs mot dessa ockrare. Kanske näringsförbud?

Till sist. Utgångspunkten i den klassiska nationalekonomiska teorin synes vara den att alla företag gör ohyggligt stora vinster, Verktygen att dämpa prisnivåer blir därför helt tokiga och ett välkommet bidrag till bankernas omoral.