Georg Göran Wahlenberg Wikipedia

Georg Göran Wahlenberg, född 1 oktober 1780 på Skarphyttans bruk i Kroppa socken sydost om Filipstad, Värmland, död 22 mars 1851 i Uppsala, var en svensk naturforskare, främst botaniker. Till Skarphyttan kom Göran Wahlenbergs far, bruksbokhållaren och senare bruksinspektoren Georg Alexandersson Wahlenberg, någon gång på 1770-talet och blev bruksidkare, ty han gifte sig med Catharina (Caisa) Carlsdotter, änka efter brukets patron, Nils Hagberg. I sitt nya äktenskap födde Catharina tre barn, Gustaf 1777, Göran 1780 och Carl 1784. ”Det finns två heltäckande biografier över Göran Wahlenberg, båda utgivna strax efter hans bortgång. Den ena skrevs av Wahlenbergs professorskollega i Uppsala V. F. Palmblad i (gamla) Biographiskt Lexicon (Palmblad 1852) och bygger, till stor del ordagrant, på en handskriven självbiografi som Palmblad bett Wahlenberg skriva som underlag för artikeln om Wahlenberg i lexikonet. Den andra är författad av kollegan i botanik vid Bergianska trädgården i Stockholm, J. E. Wikström. Den utgavs anonymt i Vetenskapsakademins handlingar men citeras här som ”Wikström 1853” (se Krok 1925 s. 764). Även den bygger till stor del på Wahlenbergs egna uppgifter (se Wikström 1853 s. 486–487). När man läser dessa biografier möter man en i yngre år outtröttligt verksam naturvetenskapsman. Wahlenberg växlar mellan studier, forskning, resor, författande och tjänsteåligganden. Resmålen skiftar: Pommern 1796, Transtrandsfjällen via Klarälvdalen 1797, Gotland 1799, Nordkalotten 1800, 1802, 1807, 1810, Sydsverige 1810, 1811, Harz och schweiziska Alperna 1812, Karpaterna 1813. Han uppsöker outtröttligt de högsta bergs-toppar, noterar och samlar växter, finner och beskriver ett stort antal för vetenskapen dittills okända växtarter, identifierar växtzoner, studerar moräner och glaciärer, observerar berggrund och klimat, mäter ”jordtemperaturen” i källor, ritar och korrigerar kartor. Han var den förste som undersökte och beskrev svenska glaciärer (Wikström 1853 s. 444), och han gjorde korrekta iakttagelser om isräfflor och moräner (Frängsmyr 1976 s. 63). Han var en av de första som tänkte sig någon form av istid om också begränsad i tid och rum (Frängsmyr 1976 s. 64). Allt detta redovisade han i omfattande arbeten. Från hans personbibliografi (Wikström 1853, Krok 1925) kan nämnas Wahlenberg 1802, 1803, 1804, 1805–1806, 1808, 1809, 1811a, b, c, 1812, 1813, 1814. Han skrev också viktiga arbeten i växtanatomi och ”växtkemi”. Redan när han i sina första vetenskapliga publikationer (Wahlenberg 1802, 1803) beskrev ett tiotal för vetenskapen okända arter inom starrsläktet (Carex), blev han känd och respekterad bland världens botanister. Han blev medlem av Vetenskapsakademin redan vid 28 års ålder (Palmblad 1852 s. 229). Efter resan till Centraleuropa 1812–1814 höll han sig i Sverige, och man skönjer kanske en viss avmattning i hans produktion. Dock utgav han Flora Upsaliensis (Wahlenberg 1820), svarade för stora delar av banden 9–11 (1823–1830) av Svensk Botanik (1802–1843) och utgav storverket Flora Svecica i två delar och två upplagor (Wahlen berg 1824, 1826, 1831, 1833). Främst för att samla material för Svensk Botanik företog han 1822 en resa till Sydsverige, främst Skåne, där han uppehöll sig omkring två och en halv månader. Följeslagare och tecknare var Lars Levi Laestadius (Jonsell 2000). Men när han sedan äntligen fått sin professur i Uppsala 1829 (professorstitel 1826) upphörde praktiskt taget hans författarskap i botanik. Den nya arbetsbördan är en trolig orsak, ett nytt intresse en annan. Som professor i medicin och botanik ansåg han sig skyldig att undervisa även i medicin. Han anslöt sig, om också inte helt okritiskt, till Hahnemanns homeopatiska teorier och redogjorde för dem i sina föreläsningar (se Krook 1974). Konservativ och originell Wahlenberg har gått till historien som ett präktigt professorsoriginal. Nordenskiöld (1924 s. 378) fastslår att Wahlenberg är ”i det hela mera känd för sina originella levnadsvanor än för sina värdefulla studier över växternas utbredning i Skandinavien”. Samtida som kände Wahlenberg tillskriver honom goda egenskaper som person: han var trogen i sin tjänst, pålitlig och vänfast; ungdomsvänner och kamrater kunde han hjälpa med lån som han nog inte alltid fick återbetalda (Wikström 1853 s. 493). Men kände han sig förnärmad kunde han uppträda så att han uppfattades som hopplöst konservativ, vresig och lynnig. Ogift livet igenom fanns ingen korrigerande person i hemmet. Han isolerade sig också från vetenskapskollegerna och ”icke heller bildade [han] några lärjungar utom Prosten L. L. Laestadius” (Fries 1864 s. 100). Med Laestadius tycks han dock ha kommit väl överens (Jonsell 2000 s. 37). Eftersom Wahlenberg tidigt fick stort inflytande och med tiden även kom i akademisk maktposition i sina egenskaper av ledamot av vetenskapsakademin, professor, prefekt för botaniska trädgården och under två perioder universitetsrektor var detta ett problem för många, dokumenterat i samtida korrespondens (se t.ex. Krook 1987). Som tentator var han känd som sträng och lynnig: Luktade någon tobaksrök fick han gå hem; blåste det nordanväder, misströstade studiosus, ty professorns lynne lär då varit något kinkigt.” AV SVEN FRANSSON 1796 besökte han Pommerns kuster och företog många botaniska forskningsresor, däribland 1800, 1802, 1807, 1812 till Finnmarken samt 1810 och 1811 genom södra Sverige och begav sig sistnämnda år till kontinenten. Hans förnämsta deskriptiva verk är Flora lapponica (1812; prisbelönt av Vetenskapsakademien) Flora Carpatorum principalium (1814) Flora upsaliensis (1820) Flora svecica (två delar, 1824–1826; ny upplaga 1831-1833; 9-11 (delvis) Svensk botanik" (1823–1830) Av övervägande geografiskt innehåll är Geographisk och ekonomisk beskrivning om Kemi lappmark (1804), Berättelse om... lappska fjällens höjd och temperatur vid 67 graders polhöjd (1808; översatt till tyska), vari för första gången svenska glaciärer beskrevs, Rön om springkällors temperatur (1812; tre avdelningar, rörande norra, mellersta och södra Sverige), De vegetatione et climate in Helvetia septentrionali... tentamen (1813), vartill kommer de digra avhandlingarna av växtgeografiskt innehåll (med kartor), som inleder de ovan uppräknade flororna. I dessa verk meddelade han många och betydelsefulla rön om klimatets och odlingens inbördes förhållande och gav snillrika jämförelser och överblickar över jordklotets växtliv. Han företog även resor för rent geologiska undersökningar i Sverige och skrev Svenska jordens bildning (i tidskriften "Svea" 1818; ny upplaga 1824, även särskilt utgiven samma år) och Petrificata telluris suecanæ examinata (1821). Under sina växtgeografiska arbeten fördes han in på växternas anatomi och fysiologi och skrev Tractatio anatomica de sedibus materiarum immediatarum in plantis (1806-07; på svenska i "Ekonomiska annaler", 1808). Han blev ledamot av Vetenskapsakademien 1808 och var medlem av många andra lärda samfund. Efter honom är uppkallade växtsläktet Wahlenbergia och flera växtarter. Han lärde sig teckna i unga år och under sina resor utförde han ett flertal landskapsteckningar