Inflation

är en ökning av penningmängden. Denna kan ökas genom att staten trycker pengar eller att bankerna själva tar hand om denna uppgift genom att skapa ny s.k. bostadsobligationslån (lånar ut pengar som de inte har och som inte existerar). Ett annat sätt att skapa inflation är att "skruva upp" räntorna genom att höja den s.k. styrräntan. Detta är att sätta den fria konkurrensen om utlåning ur spel. En åtgärd som tilldelats Riksbanken, Inflationsåtgärderna skapas således av statsmakten själva och är en nödvändig kraft för att samhället skall gå vidare mot högre höjder.

Myntets baksida är företagens stigande kostnader i form av stigande räntor, stigande löner och så framförallt kostnader för varor och tjänster från andra delar av världen, sådana kostnader som Sverige på det stora hela saknar kontroll över och som ofta också är "nödvändiga" för konsumenten. Företagens prisstegringar är således till större delen kostnadsstyrda.

Utifrån dessa fakta kan statsmaktens åtgärder, inklusive Riksbankens, knappast ses som seriösa. Visserligen hänvisar man till klassisk nationalekonomi, även om det bara handlar om teoretiska tankefigurer utan vetenskapliga belägg. Frågan uppstår i ljuset av detta, om de styrande är hederliga mot folket eller om de är verktyg för något visst syfte. Om det skulle vara så borde inte bara en räntehöjning vara inflationsdämpande utan också en skattehöjning, även det en teori tillhörande det klassiska tankegodset. I dag är det närmast tabu att föreslå skattehöjningar, särskilt för de allra rikaste. Däremot går det bra att höja styrräntan till "förmån" för låntagarna, kanske de fattigaste. Luktar nyliberalism, vars främsta uppgift är att förminska statens verksamhet, både dess omfördelningsuppgift och dess uppgift att förvalta det gemensamma.

Det går ett rykte, att löneökningar skapar inflation. Så här är det. Löneökningar är en nödvändig konsekvens av inflation och inte en orsak. En naturlag, En räntehöjning däremot är en medveten styrning. Avsikten kanske inte är att skruva upp prisnivåerna utan i stället att dämpa inflationen (observera: inte att dämpa prisnivåerna). Detta mera långsiktiga "projekt" uppnår man genom att höjda priser skapar ökade kostnader för företagen och leder till arbetslöshet. En räntehöjning är således en kontraproduktivåtgärd. Här har vi en paradox som vi kan benämna som en "ränteparadox". Vad en räntehöjning leder till på sikt är inte en minskning av penningmängden, endast ett tillfälligt minskat omlopp av pengar. Således ingen inflationsbekämpning på sikt,

SCB har här ett antal nyckeltal som mätare på vad som händer över tid, t.ex. konsumentprisindex KPI. För att förklara sig har man ett kompletterande tal som visar KPI utan räntekostnader och detta är ju ingen lösning på prisökningsproblemet. Möjligen en förklaring eller kanske helst en bortförklaring och ett bevis att Riksbanken helt tappat greppet. En statlig institution som försöker sopa upp efter bankernas rätt att låna ut pengar utan att ha några sådana.

På kort sikt kan Riksbanken påvisa minskad inflation eftersom prisökningarna efter en tid brukar avta. Detta innebär dock inte att priserna sjunker. Genom en för ändamålet påhittad formel, en matematisk beräkning, som görs vid två tidpunkter med kort intervall går det att hävda att inflationen sjunker. Om man däremot mäter fenomenet i två punkter med längre mellanrum ser man att prisökningarna är de samma som inflationen. Från år 2000 – 2025 var talet 4,3 gånger.

Att få priser att sjunka på längre sikt uppnår man endast genom att minska penningmängden, I dag kanske ett bättre begrepp är att minska den totala lånevolymen i samhället. Och så också se till att räntan är låg och inte hög. Kanske den enda realistiska lösningen på prisöknings- /inflationsproblemet är att låta räntebetalningarna vara som amortering, dvs. att konsumentens kostnader i stället får bli avbetalningar.