Om Fisher arbetat sig djupare ner i problemet än till klassificerings- och definitionsfrågor och taxonomier skulle denne kanske insett vidden av sina tankar kring företagets s.k. immateriella värden. Fisher var ju också en av de första nationalekonomerna som tagit sig an frågan om företagets värde i relation till dess redovisning. Som Vebeln sagt, så kommer ”summan av all världens ägande att bli större än summan av all världens förmögenhet” om företagen skall ta in tänkta framtida flöden av pengar redan vid en förhoppning om att de har fördelar som ger dem rätten till dessa pengar.

Fisher var ju inte endast en av våra stora nationalekonomer, han var också en stor aktieägare på den amerikanska aktiebörsen vid tiden för den mest omfattande börskraschen någonsin. Orsaken till detta sammanbrott på aktiemarknaden har av många ansetts bero av de då använda redovisningsmetoderna. Fisher var en av dem som förlorade så gott som hela sin förmögenhet i denna börskrasch.

Det är också motstridiga idéer om på vilket sätt företagets tillgångar skulle värderas som ledde fram det som betecknas som ”redovisningens kvalitativa egenskaper”. Detta ”regelverk” framstår av naturliga skäl som mycket motsägelsefullt, framsprungit ur en tid med ideologiska motsättningar och med olika uppfattningar om vilket syfte redovisningen skulle ha. Inte ont anande har dessa ”egenskaper” varit en grund för alla de regelverk för redovisning och revision som tillkommit under de senaste 80 åren. Regelhysterin, under kraftig internationell påverkan, är nu uppe på ohyggliga nivåer till förmån för konsulter och andra som har sitt levebröd att tänka på. Dock knappast till någon nytta för de företag som skall uppfylla alla de krav som dagligen tillkommer. Dessutom till skada för redovisningens juridiska dimension, där långivare fått vika för aktiemarknadens ekonomiska intressen.

Det stora börsfall som inträffade i Sverige vid 2000-talets början, var en företeelse som i huvudsak drabbade IT-sektorn. Aktiekursfallet i telecomföretaget Ericsson var vad man kan påstå helt enkelt enormt. Jag kan minnas att marknaden till viss del placerade ansvaret härför hos företaget självt och dess redovisning. Mina undersökningar av Ericsson från den tiden visar att ett sådant påstående inte i något avseende kan styrkas. Hela ansvaret för det inträffade bör kunna tillskrivas marknaden självt, som lämnat fakta till förmån för förhoppningar. Däremot fanns det rikligt med andra små IT-bolag som utnyttjat den teoretiska möjligheten att redovisa i det närmaste hela sin kostnadssida som immateriella värden i balansräkningen, lagligt eller olagligt.

Så till något närliggande, på det privata planet. Det handlar om en bankman som anser att lån är det bästa medlet att nå framgång och en ekonomijournalist i TV-apparaten som har modet att påstå något helt annat. Det finns en artikel i Aftonbladet om detta våghalsiga påhopp på bankmannen.

OM UTLÅNING Aftonbladet 3 december 2025

"Ni ljuger för miljoner människor": Lyxfällan-experten krossade bankrepresentanten i direktsändning

Mycket intressant, särskilt det att bankmannen också har en hjärna. På något ställe i Aftonbladets artikel hävdar bankmannen att ”alla inte kan tjäna pengar på sådan verksamhet”. Det är just så att trading är ett s.k. nollsummespel. Det innebär att vinsterna kommer att uppgå till samma belopp som förlusterna. Det handlar om ”vinnare och förlorare”. Om alla spelare hade samma information, så skulle spelet inte fungera och det vet givetvis bankmannen.

Det förklarar också att han nog inte gillade att hans hemlighet avslöjades och det ger också en misstanke om att bankernas rådgivning om investeringar skall vara dåliga. Min misstanke om okunskap kanske därmed inte helt kan bevisas.