WAHLENBERGSSLÄKTEN    

        (länk till kjell Crone som också skrivit om Wahlenbergssläkten och många andra)

I mitten av 1600-talet ägdes Sandvikens hemman i Trankils socken av Britta Larsdotter. Hon var lam i sina ben, kunde inte klara sig själv, utan måste lita på andra människors hjälp.  

År 1668 lät hon därför “af ett godt beråd och välbetänkt modh,  med sin släkt ja och samtycke” träffa avtal med gränstullinspektoren Jöran Sandersson i Strand i Silbodal “ att taga sig den mödan uppå att låta föda och försörja henne till dödsdagar och sedan låta henne hederligen komma till graven” Som vedergällning därför lovades “allt sitt lösa och fasta arf i bemälte hemmen: Sandviken ”Sandviken som är ett halft hemman med underliggande torp eller Ödegårdh Helleslundh, att för sig och sina nyttja och behålla till everdelig egendom.”  

Jöran Sandersson ordnade så att sonen Christopher och dennes hustru Anna Persdotter tog hand om Britta. Christopher blev sedermera länsman i Nordmarken och bosatt i Huken  Jöran Sandersson fick också Lilla Edets tull att ansvara för. Vid hans död voro hans egendomar: Strand i Silbodal och Sandviken i Trankil intecknade som säkerhet för av honom omhänderhavda tullmedel. Barnen fick därför inlösa egendomarna.  

Sonen: tullnären Alexander Jöransson antog släktnamnet Wahlenberg, inlöste Sandviken med sin hustrus: Ingrid Svensdotters arv efter sina föräldrar frälsefogden Sven Gudmundsson i Skällsäter i Järbo socken på Dal och dennes hustru.  

Alexander Wahlenberg fick lagfart på Sandviken 1688, han hade då varit bosatt ett tiotal år..

Det kunde säkert ha sina sidor att vara bosatt så när norska gränsen under dessa oroliga tider, krig var något som mer eller mindre pågick ständigt.  

Alexander var ” kunskapare” under både Karl XI och Karl XII:s krig. Kunskapare var naturligtvis detsamma som våra dagars spion, det gällde för Alexander att “göra sig god vän” med vissa norrmän för att på så sätt få upplysningar som han sedan kunde skicka till militärkommandot i Sverige.  

Följande berättelse blir ett sammandrag av forskaren: Bror Wideladds undersökningar som han kallar: OLOFLIG CORRESPONDENCE, en tidsbild från Karl XII:s krig mot Norge.  

Alexander Wahlenberg är min farmors mormors farfars farfar. Alexander var sannolikt född 1650 eller 1651, han dog 1727, att han kunde bli så gammal, trots de vidriga förhållanden som han råkade ut för, visar ju att han måste haft en utmärkt fysik. Alexander och Ingrid fick 6 barn, kanske var det flera, barnadödligheten var stor denna tid.  

Elisabeth 1679—1763

Maria 1662—1747

Nils 1686—1743

Christopher 1687—1766

Jöran 1691—1762

Sara 1698—1757

 

Under sista året av Karl XI:s krig mot Danmark—Norge hade Alexander blivit tillfångatagen av norrmännen. Han skickades emellertid hem till Sverige åtföljd av två ryttare. Saken var den att norrmännen i februari 1679 hade infallit 1 Nordmarkssocknarna, som alltid i dessa krig gällde det att härja, råna och bränna.

Några hemman i Blomskog och Trankil hade dock undkommit, norrmännen visste om detta och hade placerat två kompanier mitt emot Sandviken med avsikt att bränna resterande gårdar.  

När de nu hemsände Alexander, skedde detta för att han skulle tala om, att “om de före kvällen samma dag kunde erlägga en brandskatt av 4 riksdaler för varje helt hemman skulle de skonas”.  

__        Alexander och hans folk redo hela dagen omkring med detta budskap. Man lyckades också skrapa ihop den erforderliga summan och norrmännen höll sitt avtal, hemmanen undgick att brännas denna gång.  

Sedermera hade ett rykte uppkommit att Alexander i norrmännens tjänst skulle fordrat brandskatt och således gått deras ärenden. Alexander begärde då vittnesförhör vid Nordmarks Häradsrätt. Enligt protokoll friades Alexander från alla misstankar. Under de följande årtiondena skötte Alexander sin tullnärssyssla, han var nog också en duktig affärsman som både köpte och sålde fastigheter i Nordmarks Härad.  

Tullare kunde ju skriva, var lagkloka och framförallt de hade kontanta medel, de disponerade statens tullkassa. Allt detta gjorde att praktiskt taget alla tullare vid denna tid blev förmögna.  

Men så följde Karl XII:s anfall på Norge 1716 och i samband därmed råkade Alexander ut för ett vidrigt öde. I början av 1716 hade konungen sammandragit trupper på flera ställen vid norska gränsen. En truppavdelning stod i Holmedal och där befann sig även kungen. En lördag i februari tågade han med några hundra man av dessa trupper till Östervallskog, stannade där över natten och gick på söndagen över gränsen vid Trosterud. Sedan han dragit till sig förstärkningar fortsatte han mot Kristiania (Oslo) intog staden och försökte även inta Akershus fästning, men detta misslyckades. Kungen var naturligtvis rädd för att bli innestängd i Norge, han retirerade därför tillbaks mot Sverige. Han tog nu högkvarter på Torpums herrgård, en knapp mil från Fredrikshald. Här från denna herrgård startar Alexanders lidande.  

Den 18 maj 1716 skickar kungen en skrivelse till landshövdingen över Nerike—Värmlands län: Clas Ekeblad i Örebro: Troman Generalmajor Landshövdingen. Brevet är naturligtvis avfattat på gammal högtidlig svenska, men kortfattat är innehållet följande: Militären hade kommit över brev som Alexander skulle ha utväxlat med norska personer. Kungen befallde landshövdingen att omedelbart fasttaga och föra Alexander Wahlenberg till Örebro blott och noga tillse att den misstänkte inte fick tala med någon under resan. En rent kunglig befallning alltså. Kungen skickade också en kurir till Stockholm med befallning att en inspektor: Hesselgren skulle arresteras, hans namn befanns vara om— nämnt i Alexanders brev. Alexander sattes i “svårt” fängsligt förvar och förhördes ingående, men nekade på det bestämdaste. Den omnämnde Hesselgren hade Alexander brevväxlat med angående hemmanet Sandvikens gränser, Hesselgren var nämligen inspektor på Lantmäterikontoret i Stockholm. Flera skrivelser utväxlades mellan konungen och landshövdingen, i en skrivelse daterad i juni 1716 befallde kungen att Alexander skall “examineras” på det allra bestämdaste, alltså vad kungen menade var tortyr.  

(Det är känt att tortyr var ganska vanlig vid förhör under denna tid) Så blev också tillämpat på Alexander under de fortsatta förhören.  

Under denna “gruvliga” behandling erkände Alexander sitt brott, men dagen efter tog han under “gråt” tillbaka vad han sagt. Kungen befann sig för tillfället i Skåne och han befallde nu att Alexander Wahlenberg skulle “Slås i hand och fotbojor” samt transporteras till Malmö slott.  

Befallningen blev också verkställd. Många skrivelser hade nu utväxlats mellan kungen och olika myndig­heter. Den stackars Hesselgren i Stockholm hade också “blivit svårligen examinerad” och satt “järnbeslagen” i fängsligt förvar. Från myndigheternas sida kom ständigt “underdåniga” önskningar om bevis på Alexanders brottslighet, men från kungen kom inga bevis men däremot befallningar om sträng examinering. Karl XII nöjde sig inte med detta, den 27 sept. 1716 gav han order till landshövdingen i Örebro, Att hela Alexander Wahlenbergs släkt skulle deporteras från Sandviken med omnejd.  

Landshövdingen meddelar senare att ordern har verkställts, i skrivelsen nämns följande:

Alexanders hustru, mågen Brattström med hustru och barn, dito med mågen Brask, dito sonen Nils, en ogift son: Jöran, en ogift dotter Sara, så också Alexanders broder Gudmund i Backa. Alla dessa människor fick sannolikt traska och gå till Närke. Kungen går ännu längre, den 25 aug. 1717 befaller han att Sandviken skall auktioneras bort och pengarna tillfalla kronan. Vid Nordmarks Härads höstting 1717 utropas Sandviken till försälj­ning. “Olof i Trane” bjöd 400 riksdaler silvermynt, men kyrkoherden i Holmedal: Sven Florelius bjöd 420 riksdaler och Sandviken övergick till honom. Denne minst sagt diskutabla pastor hade av kungen fått dessa pengar, enligt Florelius som ersättning för nattlogi m.m. I över två år hade denne åldrige Alexander nu fått åka runt mellan olika fängelser i Sverige, trots att inga bevis för hans brottslig­het blivit framlagda. Den enväldige hjältekonungen Karl XII behöver nog omvärderas i mångt och mycket.  

Något mer än tre mån, efter Sandvikens försäljning blir kungen skjuten i Fredrikshald (30 nov. 1718)

När den värsta villervallan lagt sej utsågs Karl XII:s syster Ulrika-Eleonora till regent. 

Hon utfärdade s.k. allmänt pardonsplakat vid sin kröning. Alexander Wahlenberg blev frigiven så även insp. Hesselbom som ju också varit oskyldigt fängslad hela tiden. De deporterade började återvända till Nordmarken, den 23 april 1719 utfärdades länsmanskontrakt för Alexanders son Nils Wahlenberg, han skötte ensam denna uppgift för hela häradet ända  till sin död.1743. Sonen Jöran stannade kvar i  Närke, gift och bosatt i Askersund, var någon tid rikstadsman samt tull och postinspektör. En sonsons son till honom var den internationellt ryktbare professor naturvetaren Göran Wahlenberg i Uppsala  (1780—1851)  

Ja nu var Alexander fri, men Sandviken var i pastor Florelius ägo, men på nyåret 1720 skriver Alexander ett långt välformulerat brev till Drottning Ulrika-Eleonora. I brevet berättar han om hur han och hans familj blivit behandlade, men i brevet finns inga förebråelser mot Karl XII, det var nog klokt att hålla känslorna under kontroll.  

Citat: ”Min fattiga hustru och barn med mågar och deras barn under min varande arrest blivit här från orten förvisade, varit husvilla och flutit som vatten över stenar” Man yrkar att Florelius köp av Sandviken återkallas, han åberopar därvid att någon dom över honom inte finns. Brevet slutar enligt tidens sed med flera rader servila underdånigheter. Den 27 jan. 1720 remitterar drottningen brevet till landshövdingen i Örebro för yttrande.  

Landshövdingen begär förklaringar från pastor Florelius. Florelius tog god tid på sej, först den 29 juli 1720 besvarar han brevet. På tidens ålderdomliga språk berättar han: att Hans Majestät Konung Karl XII hade med sin svit varit inneboende hos honom inte mindre än sex gånger, detta hade kostat honom stora uppoffringar. Kungen hade som ersättning förärat honom 420 riksdaler silvermynt och rekommenderat att för dessa pengar köpa Sandviken. Sannerligen en mycket diskutabel prästerlig gärning. Den 19 nov.1720 skickar landshövdingen sina papper till Drottningen i dessa rekommenderar han att köpet rätteligen borde gå tillbaka. Brevet har ett intressant avslutande:  

“Dock hade såvida ej kommit, om icke kyrkoherden Florelius haft större åtrå till detta hemman, än en prästman anständigt varit” Slutligen den 6 febr. 1721 beslutar Kungl. Maj. att Alexander Jöransson Wahlenberg skall återfå sitt hemman Sandviken. Kyrkoherden Florelius återfår också sina 420 daler silvermynt.

Ja Alexander återfick alltså både friheten och hemmanet Sandviken. Den 18 juni. 1725 upprättade Alexander och hans hustru ett testamente, som visar att dom sannerligen inte var några fattiglappar, där fördelas nämligen bland deras barn förutom Sandviken även följande hemman och hemmansdelar: Hela hemmanet Breviken, 1/8 mantal i hemmanet Blomma samt halva hemmanet Backa och halva hemmanet Åslanda Silbodal.

Alexander Wahlenberg avled sannolikt 1727, efterlämnande tre söner, Länsmannen Nils Wahlenberg, inspektoren Jöran Wahlenberg ocb tullnären Christopher Wahlenberg som ärvde Sandviken.  

Sonen Christopher omnämndes inte i konungens förvisningsorder, sanno­likt befann sig inte Christopher i Nordmarken vid detta tillfälle. Christopher blev gift med Helena Margaretha Ruus. Helenas föräldrar kom från Halland, kanske befann Christopher sej “på främmande ort” Videland avslutar sin avhandling med några funderingar:  

Varför drev kungen så hårt med denna fråga? Vilken grund fanns för kungens misstankar? Om verkliga bevis fanns, varför lades de då inte fram?  

Man får nog konstatera att några verkliga bevis inte fanns, utan kungen sökte förklaringar och kanske även syndabockar till sitt misslyckande i kriget mot Norge.  

Som “kunskapare” hade Alexander de svenska myndigheternas tillstånd att även under krigstider få vistas i Norge.  

Var inte en sådan “kunskapare” helt enkelt tvungen att i viss mån spela en dubbelroll?  

Slutligen, skriver Bror Videland, nödgas man konstatera, att den roll, som dåvarande kyrkoherden i Holmedal Sven Florelius spelade i detta drama, kunde ha varit mera tilltalande, än vad fallet nu var.  

Christopher, den 4:e av Alexander och Ingrids barn övertog alltså Sandviken, han gifte sej med den 16 år yngre Helena Margaretha Ruus dotter till Jonas Nilsson Ruus och Gertrud Eriksdotter Oxelgren. Om Jonas är antecknat att han var handlande i Falkenberg, men har blivit tullnär i Solem i Nössemark, han dog 1746.  

Om Gertrud är antecknat att hon föddes på Hälle tullkammare och dog i Trankil 1772, “över 100 år gammal”  

Christopher och Helena-Margaretha fick sex barn

Elisabeth                1727-1798           g.m. tullnär Jonas Noren, Gilldalen

Alexander               1730-1783           1. Ingijärd Tranea, 2. Anna—Maria Sabel

Nils                        1733-1798           Länsman, g.m. Anna Andersdotter Herslund

Jonas                      1734-1804           visitör 1 Sandviken, g.m. Christina Wahrenström

Christina                 1740-1773           g.m. Komminister Andreas Renström, Sandviken

Gertrud                  1741-1764           g.m Olof Bönström, Gilldalen  

Christopher och Helena-Margaretha fick många barnbarn, här skall nämnas några av de mest “framgångsrika”  

Jonas och Christina Wahrenström fick två barn: Lisa och Jonas. Lisa blev gift med komminister Jonas Jordansson Mossberg från Dals-Ed ,Jonas var 38 år äldre än Lisa. Man kan spekulera i vilka som bestämde giftermålen på denna tid? Men rikedomar fanns och mera. blev det, släkten blev stor och finns fortfarande i Trankil. Hembygdsgården Amundserud har ägts av ättlingar till Lisa. Brodern Jonas blev gift med dotter till borgmästaren i Åmål:  

Anna-Mertha Åberg, Jonas blev själv borgmästare en tid, men här fortsatte inte lyckan så länge, Anna-Mertha dog i Silbodal fattig och bortglömd.  

Christina och komminister Andreas Renström. Om denna familj har forskats och skrivits mycket och mera kommer kanske att skrivas, anledningen är att ett barnbarn till Christina och Andreas blev den store donatorn och välgöraren Sven Renström, Göteborg. Göteborg fick sjukhus, bibliotek, badinrättningar m.m. av denne framgångsrika affärsman.  

Cristina var endast 17 år när hon blev gift med den 31 år äldre komministern Andreas Renström.  

Enl. personalia i Karlstads stifts herdeminnen fick Renström platsen i Trankil, sedan en annan sökande återtagit sin ansökan, av rädsla för prästfruns  “hotfulla bröder”  

Gick nog inte alltid så Gudligt tillväga vid tillsättande av präster. Någon prästgård var ännu inte bygd i Trankil, de fick därför bo­sätta sig i Sandviken.

Alexander får behandlas litet närmare, inte för att han var särskilt “framgångsrik” utan för att han tillhör min s.k. stamtavla.  

Alexander blev gift med den 12 år äldre Ingijärd Tranéa (1718—1780) Ingijärd var av prästsläkt, hennes syster: Elin Tranéa var gift med Alexanders morbror: Nils Ruus, där var åldersskillnaden åt andra hållet.  

Alexander och Ingijärd fick tre barn:  

Christopher    g.m. Britta Sabel.

Ingejärd          g.m Jonas Nykvist

Helena                   1.a. Olof Larsson                            2.a. Sven Sundling  

Ingijärd Tranéa var född den 8 maj 1718, hon dog 6 aug. 1780.

Barnen var ju stora, den äldsta: Christopher var född den 5 jan. 1755 Alltså 25 år gammal.

Alexander skaffade hushållerska: Anna-Maria Sabel hon var född 1750 alltså 20 år yngre än Alexander, allt går snabbt för ett år senare gifter Alexander sej med sin hushållerska.  Dom hinner få ett barn: Stina född den 15 aug. 1782

Ett år senare går Alexander bort i rödsot: 19 sept. 1783

Anna-Maria Sabel hade en två år äldre syster: Britta Sabel, hon var också gift med en tullare:  Eric Pihlström. Den 3 febr. 1782 blir hon änka med tre barn och den fjärde på väg. Inga lätta saker att klara av i dessa hårda tider. Britta fick sannolikt komma till Sandviken med sin familj, eller om sonen Christopher flyttade till Britta 1 Gunnarsbyn där hon bodde 1 vilket fall som helst, tycke måste ha uppstått för den 4 jan.1784 står bröllop mellan Christopher och Britta.  

Flickorna Sabel kom från Väng, föräldrarna var: tullnär Petter Sabel född i Hån, Töcksmarks förs. 1704 och hustrun Ragnhild Kihlberg

Britta Sabels barn med Eric Pihlström:   

Petter  född 1771

Anders                          1776

Eric       23/2     1778

Jonas               1/5          1782  

Christopher och Britta fick tre barn:  

Ingejärd  född 8/5 1784

Helena            4/8 1787

Olof                   11/1 1790  

Christopher och Britta bosatte sig i Gunnarsbyn, troligen såldes arvslotten i Sandviken till Christophers farbror Jonas.  

Christopher borde haft en bra arvslott (enl. de gamla arvslagarna så ärvde manliga arvtagare dubbelt mot kvinnliga, ändrades först 1845)  

Ja här uppstod knepiga släktförhållanden, hade Alexander fått leva hade han ju blivit svåger med sin son, inte dåligt!  

1789 köper Christopher Elofsbyn, flyttar dit på sommaren samma år Christopher är nog väl bekant med Elofsbyn, där har hans moster och morbror bott tidigare Elin Tranéa och Nils Ruus.  

Christopher och Britta bodde i Elofsbyn resten av sina liv, de blev båda gamla och dog enl. prästens ant. av ålderdomssvaghet. Britta dog  1830, Christopher dog 17 aug. 1836  

Det finns mycket att skriva om dessa släktförhållanden, men för att komma vidare i historien så blir det Christopher och Brittas dotter Helena som står i tur.  

Helena växte upp i Elofsbyn, kanske var det en lycklig barndom, därom kan man inget veta, hon växte upp under en krigisk tid, 1800- talets första årtionde var ju Napoleons stora decennium, Trane med framförallt storhamna var säte för militär både till lands- och sjö Säkert var trafiken på Tranevägen större då än vad den är nu i våra dagar.  

Den 24 sept 1810 flyttar Helena till Strömsberg, ett Säteri i Tösse. Wahlenbergssläkten var väl känd i dessa trakter, inte långt frän Åmål. Troligen skulle Helena få en “finare” uppfostran i denna miljö 1815 blir hon hemskickad, Helena är då med barn, en verklig katastrof för en flicka under detta århundrade.  

Helena blev hård i ordets verkliga betydelse, hon nekade att uppge barnafaderns namn. Barnet föddes i Elofsbyn den 8 sept. 1815, vid dopet finns inga släktingar ant. som närvarande, även detta ovanligt.  

Enligt Inga Ruus som forskar i vår delvis gemensamma släkt, så skulle Helena varit förlovad med Anders Renström, men denna för­lovning skulle ha tvångsavbrutits. Varför?  

Kunde det möjligen vara en tremänning till Helena?  

Jag har tidigare nämnt om Christina Wahlenberg som blev gift med komminister Andreas Renström, deras äldste son: Anders (kusin till Christopher) blev gift med Elisabeth Rudberg, Gripenberg, Tösse, i närheten till Åmål. Dom fick flera barn, den mest bekanta är självklart donatoren, göteborgaren Sven Renström, både Sven och hans syskon var ju tremänningar till Helena, var väl också unge­fär jämnåriga. Kanske har vi här förklaring till Helenas tystnad, Föräldrarna till Anders hade nog andra planer än en bonddotter för sin son. Hur som helst tragedin var ett faktum, jag nämnde att Helena blev hård. Ja hon bevistade inte husförhören, gick inte i kyrkan, Hon fick flera varningar av prästen, ant. om detta finns i kyrkböckerna.